Galen i Gunners!!

Då det råder relativ nyhetstorka gällande Arsenal tänkte jag bjuda på en personlig beskrivning av min egen galenskap. Jag är en medelålders man, vill själv säga ung men 34 år, barn, sambo och villa får någ kallas mer medelålders. Jag har som sagt barn och sambo men är gift med Arsenal. Ibland skäms jag för mitt rent av skadliga Arsenal-beteende. Jag är pappa för fan. Undrar när jag ska växa upp? Jag ska ge några exempel:

• Giftemål: Min syster gifte sig i somras. Jag var toastmaster. Mycket viktigt på alla vis. Det är mitt i sommaren, det är inte så att jag missar någon match eller något galet är på gång. Bara en vanlig silly season-dag. Kan jag låta bli Arsenal, nej. Mellan vigsel och bröllopsfest när jag ska ta emot folk och visa vägen osv, smiter jag inom en kompis och lånar datorn för att snabbt kolla om det har hänt något nytt. Tragiskt. Ja, verkligen.
• Dop: Min gudson döps och vad gör jag. Jo, efter halva dopkaffet smiter jag upp på övervåningen, korkar upp min öl, kopplar in bordsantenn och mitt boxerkort och kollar på Arsenal. Moget och ansvarstagande? Nej, knappast.
• Vänner: Jag har gott om vänner. Jag älskar mina vänner. Alla mina vänner älskar mig men inte Arsenal. Det är ok. Men tyvärr och lyckligtvis på samma gång älskar de flesta fotboll. Detta leder ibland till så pass hårda diskussioner att jag kan känna mig sviken av mina vänner för att de inte håller med. Verkar det vettigt? Nej, inte alls. Deras åsikter går naturligtvis emot mina eftersom de håller på andra lag.
• Jobb: Jag har ett ganska fritt jobb. Jag är nämligen lärare. Lärare har ofta tid för att "planera". Vad gör man på planeringen? Planerar såklart men också......uppdatera Newsnow, skriva på forum och blogga om Arsenal. Jag får ibland betalt för mitt Arsenalknarkande. Galet? Absolut.
• Realtionen: Min sambo är så trött på att jag alltid ska läsa, kolla och prata om Arsenal. Jag förstår henne. Det skulle jag också vara. Hon är ändå mycket förstående. Hon har förstått att matcherna är heliga. Men detta ständiga läsandet på datorn. Ibland när hon går på toa eller går och duschar smiter jag fram till datorn och smygsurfar om Arsenal. Jag är 34 år. Visst är det tragiskt?
• Min son: Jag måste bara dela med mig av en anekdot. Min son var precis född. Vi var på BB. Såklart var hans första klädesplagg en Arsenal-body. Sköterskan frågar vad jag gör om han inte håller på Arsenal varpå jag svarar att det är helt ok, bara han inte bor i mitt hus. Naturligtvis var det ett skämt. Jag älskar min son över allt annat och han får hålla på Tottenham om han vill......nej det får han fan inte.....men nåt annat lag och han får naturligtvis bo kvar :-) Men sköterskan förstod inte mitt skämt och stormade ur salen. "Nu kommer socialen inom en timme", tänkte jag. Men jag kom undan.

Allt detta är små exempel på hur Arsenal styr mitt liv, hur arsenal försvårar mitt förhållande, hur Arsenal sabbar min vänskap, hur Arsenal raserar min karriär, hur Arsenal får min son hemlös. Men ändå fortsätter jag. Jag lever för passionen att älska, hata, hoppas, önska, vilja, bli arg, besviken, hejdlöst glad och allt annat Arsenal för med sig. Jag står för Arsenal, för spelet, för klubben, för spelarna, rubbet. Jag älskar Arsenal. Hur tragiskt och omoget det än kan tyckas så är det detta jag står för, detta är mitt liv och det jag brinner för. Men kom ihåg det viktigaste.............................................................familj........................................
................vänner..........................................................

...och ARSENAL.

PROUD TO BE A GOONER!!!

Gunners!!

//swearse