Svårt att släppa Ramsey

God tisdag.

Nu har jag bestämt mig. Detta är sista dagen jag ska älta Ramsey´s skada och diskussionen kring detta. Dock förvånas jag fortfarande över hur många som försvarar Shawcross. Det handlar ju fortfarande inte om honom och en enskild händelse. Det handlar om att lag tillåts spela fult som taktik för att förstöra för spelande lag. Det handlar inte om Ramsey eller Shawcross, det handlar inte ens om Arsenal eller Stoke. Det handlar om hur man vill att fotboll ska utövas och inom vilka ramar. Vill Premier League ha lag som åker till Barcelona med den enda målsättningen att sparka på dom och skrämma dom till förlust? Eller vill Premier League skicka lag som kan spela fotboll och slå Barcelona eller Real Madrid? Det är de frågorna FA borde ställa sig nu istället för att tjata om hur medvetet Shawcross tackling var. Man antar ju att han inte medvetet bryter benet på en 19-åring, det är ytterst få spelare och människor i världen som gör såna saker. Det man bör diskutera är vilka förhållningssätt gentemot sporten man kan ha utan att det går över gränsen och man gör om en framgångsrik liga till ett brutalt gatugäng. Men against boys är ett evigt återkommande tjat från England. Jag undrar hur man menar. Vi försöker lära våra barn att inte slåss, vi försöker lära dem lösa konflikter på ett kreativ och fredligt vis. Vi försöker till och med lära andra länder att lösa konflikter genom att inte fysiskt gå till angrepp. Men att medvetet sparka på varandra, hota varandra och fysiskt misshandla för att vinna en fotbollsmatch det är något dagens England står för eller?

Att kalla Wenger för paranoid kan man göra hur länga man vill. Men alla, alla, alla vet att om Alexandre Song hade sparkat benet av Gerrard, Lampard eller Rooney hade vinklingarna varit helt annorlunda. Det vet alla och borde erkänna det. Försök ine intala mig att man hade sagt att det tillhör spelet om Gallas förstört karriären för Rooney.  I de flesta länder är det kriminellt att behandla människor olika på grund av deras nationalitet. Rasism är ett ord som ibland används för att beskriva detta fenomen.

Så är det med det.

För att tänka på Arsenal nu så finns det en fantastisk intervju med Gazidis i The Telegraph där hna säger väldigt många bra saker. Bland annat så poängterar han att vi inte tänker driva vår klubb som City, Chelsea eller Real Madrid. Vi tänker inte handla en spelare för 80 miljoner pund och sätta klubben i fara för en kortsiktig lösning. Men han uttrycker också en förståelse för att det är dags att börja vinna nu och menar att Wenger fortfarande är nyckeln till framgång. Jag kan hålla med om Wenger eller styrelsen ändrar transferpolitiken. Inte mycket men en aning. Nu har vår ekonomi stabiliserats kraftigt. Vi tjänar 220 miljoner pund om året jämfört med Uniteds 280, men de har skulder på 700 miljoner och vi på 130, vilket ger oss ett totalt mycket mer stabilt läge. Alla som har nån koll på skulder kontra omkostnader för skulden förstår ju att vi har mycket mer pengar än dom. Liverpool har inga pengar, City och Chelsea har massor så länge deras hallickar betalar. Kontentan är i alla fall att det unga lag som nästan vinner ligan och som flera år i rad har gått till semifinaler, finaler och kvartsfinaler i Champions League nu bara behöver en liten knuff för att nå stor framgång. Den knuffen kan man ge genom att se till att ha pålitlig kvalitet över hela plan och inte bara kvalitet när alla är på topp.Vi är nära men vi är frustrerade och snart måste det hända.

Gazidis använder också ett uttryck som säger väldigt väldigt mycket om den klubben jag älskar. Ett citat som sätter huvudet på spiken om vad vi i Arsenal står för.

"I think a footballclub is a community of shared values. Our ultimate objective has to be to win trophies – it's critical – but equally critical to us is to do it in a way that will make our fans and community proud." 

Härligt härligt. Vi vill alltså göra llt för att vinna titlar men inte genom att sälja klubbens själ och inte genom att låta nån annan bestämma hur det ska göras. Victoria Concorida Crescit. Klubbens historia och själ väger trots allt mer än en titel. Jag vet att det finns supportrar som gärna skulle vilja se oss sälja klubben till nån Abu Babu-nisse och vips skulle vi vinna ligan. Men är det värt det om Arsenal plötsligt inte känns igen? Är det värt det om vi byter ut 10 spelare? Är det värt det om klubbens nästan 125-åriga historia av värderingar plöstligt förkastas? Är det verkligen då det fotbollslag jag valde att hålla på som liten grabb? Eller är jag bara ute efter rikedom av titlar oavsett vad laget heter? Vill jag bara sticka titlar i ögonen på mina konkurrerande vänner? Nej, det vill jag inte. Jag vill att Arsenal ska vinna som Arsenal. Strategier förändras, taktik förändras, ekonomin förändras, men mitt Arsenal ska vara Arsenal.

Gunners!!

//swearse